~ M i n n e n ~

Om du vill få ditt minne publicerat här, maila mig på lisa@mirabilia.se

090403 - Tack till alla Martinas vänner för kontakten, alla sms och telefonsamtal, vykort och brev. Tankarna på alla hjärtans dag och alla fina blommor på graven värmer i hjärtat. Tack. / Britt

080528 - Idag har katten Maja blivit en ängel och återförenats med Martina. Saknar er båda oändligt. / Lisa

Bokrecension av Martina 2005 Jag har valt att läsa en bok som heter "När träden avlövas ser man längre från vårt kök" och är skriven av Tomas Sjödin. Anledningen till att jag valde just den här boken är att den handlar om en värld som de flesta aldrig behöver eller får blicka in i. En värld som vid första anblicken ser ut som möda, men som under ytan döljer så mycket mening och mycket skönhet. Det här är en värld som jag personligen har erfarenhet utav. En annan anledning är att jag varit på två föreläsningar med Tomas Sjödin och blivit väldigt berörd och fängslad utav hans berättelse. Fram tills nu hade jag aldrig läst någon utav hans böcker men har alltid velat göra det. Därför var inte valet av bok svårt när vi fick den här uppgiften. "När träden avlövas ser man lägre från vårt kök" är en självbiografisk bok som rör och berör funktionshinder ur ett föräldraperspektiv. Familjen Sjödin består av Tomas, hans fru Lotta och de tre barnen Karl-Petter, John och Ludvig. Av de tre barnen är det bara mellanpojken som är frisk, de andra är gravt handikappade och har en odiagnostiserad hjärnsjukdom. Här har vi en familj som blivit hårt drabbade av sorger och bekymmer. Men det är ingen desperat och uppgiven familj man möter, tvärtom lyser glädjen och hoppet i boken. Boken tar upp alla praktiska svårigheter man stöter på när man har funktionshinder i familjen. Hur det är att möta myndigheter och sjukvårdsinstanser samt vilka svårigheter det är i vardagen med skolor och färdtjänst. Allt det praktiska måste klaffa. Mycket av det här är sådant jag känner igen mig i genom att ha en storasyster som har Downs syndrom och en pappa som var sjuk i 16 år. Något som fångar mig som läsare är på vilket sätt Tomas tar upp de känslomässiga bryderier som man ställs inför i den här situationen. Att i familjen ha två gravt funktionshindrade barn och samtidigt vara präst och aktivt gudstroende predikant. Man kan givetvis ana stunder av djup bedrövelse, tunga dagar då uppgivenheten lurar bakom hörnet och man tycker att Gud är tämligen lomhörd. Men familjen Sjödin låter inte de känslorna ta överhand, tvärtom fortsätter man tala om en god Gud och man får intrycket av att Tomas, Lotta och John får styrka genom Karl-Petter och Ludvig. På något ställe i boken funderar Tomas Sjödin över huruvida han egentligen skulle vilja att de två sjuka pojkarna som genom ett trollslag bli friska. Visst skulle det vara ett under, men samtidigt menar han att då skulle de förvandlas till två andra pojkar än de han lärt känna och älska. De som, trots avsaknaden av kommunikation, har berikat hans liv. De personligheter som sönerna är, är de han älskar över allt annat. Saker är inte självklart onda eller goda. Man kan lätt förstå att man som förälder till funktionshindrade barn undrar VARFÖR? Vad gjorde att mitt barn blev som det blev? Så här står det på ett ställe i boken: "Ibland får jag för mig att det som hänt oss vore lättare att förstå om vi inte haft en kristen tro. Om vi hade kunnat hänföra det hela till slumpen och instämma med den förtvivlade mamma vi såg i en TV-dokumentär en kväll. Hon berättade om sin hopplösa kamp för att ge sitt svårt skadade barn ett värdigt liv. Samtalet avslutades med hennes ord till sitt barn: "Om Gud fanns, fanns inte du." När programmet var slut blev vi sittande i soffan. Vi försökte prata men orden stockade sig. Vi kände oss djupt förbundna med den bittra mamman och samtidigt nästan oförskämt privilegierade. För våra sista ord när vi kysste våra sovande pojkar god natt den kvällen blev faktiskt: "Därför att Gud finns - finns ni." Detta är ett avsnitt som berör mig väldigt mycket. Jag har också tänkt precis som mamman, om Gud fanns varför fick då min storasyster Ulrika Downs syndrom och min pappa Parkinsons? Jag kan fortfarande tycka att det känns orättvist att en och samma familj ska drabbas "dubbelt" men jag är tacksam att jag har fått blicka in i den här världen. Jag försöker vända min erfarenheter till något positivt och allt det jag har varit med om är en bidragande orsak till att jag går den här utbildningen idag. Ett annat avsnitt som berör mig är en dikt i boken: En ängel kom fram till Herren Gud och förde fram ett viktigt bud: Ett mänskobarn ska födas snart, ett speciellt och underbart. Det barnet är av sådan sort som inte lär sig lätt och fort men sitter allvarsam och vek och ser på andras stoj och lek. I skaparns tanke helt perfekt - för världen ter hon sig defekt, och vad hon tänker, vad hon vet är en förborgad hemlighet. Därför behövs en mor och far som gränslös tröst och omsorg har, och som förmår att hålla kär ett barn som mycket bräckligt är. Att få det barnet i sin vård, det är en gåva och en nåd. I tro och kärlek växer den som anförtros den uppgiften. Så herre välj med omsorg dem som kan den lilla ge ett hem, Där allt man hoppas, allt man tror och nåd och frid och värme bor. När jag läste den här dikten så kom jag genast att tänka på när min storasyster föddes. Mamma och Pappa har berättat att läkaren upplyste dem att man kunde lämna bort sådana barn och mer eller mindre glömma och skaffa nytt. Det här var något helt otänkbart för mina föräldrar och det var aldrig någon tvekan om att de skulle behålla Ulrika. När det sedan kom till Jönköping träffade de en professor som sa:" - Det är inte allom givet att få äga ett sådant här barn och jag ser på er att ni är de perfekta föräldrarna." Jag tycker dikten stämmer så bra på det som mamma och pappa har fått uppleva som föräldrar till ett utvecklingsstört barn. När jag läser dikten berör den mig djupt och både jag och min mamma har läst den många gånger. Boken är mycket läsvärd och jag tycker den är otroligt bra. Det är en bok man kan finna tröst i för att den egentligen inte är sorglig utan lyser med kärlek och konsten att se det lilla i det svåra. Jag känner igen mig i mycket av det som skrivs och jag kan varmt rekommendera den. Av: Martina Karlsson Kurs: Vård och Omsorg 2005-10-15

071104 - Tusen tack för alla vackra blommor och ljus som sattes på Martinas grav under alla helgona helgen. / Britt

070405 - Tusen tack för all omtanke i form av brev, kort, telefonsamtal, besök till hemmet och de otroligt vackra blommorna till Martinas grav. Och ett särskilt tack till Lisa för den fina hemsidan. / Britt

Till vår älskade Martina! 1 år har gått. Vi frågar oss ständigt varför men har inte funnit något svar, vi har så svårt att förstå att du inte hos oss fortfarande är kvar. Det är en sådan otrolig saknad för oss, Britt, Ulrika och alla övriga vänner, en liten tröst i allt elände är dock att vi din närvaro känner. Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan, hjälp oss med dina tecken det lindrar den otroliga smärtan. Minnena är många och glada men vi saknar dig så!! Vi hoppas att du känner våra hårda kramar om dig! Vi ses igen! Anita och Lisa

Mars 2007 Ett minne från Andreas Vi träffas i England där vi knyter vänskapsband Följande sommar är ett underbart minne då Martina etsar sig fast i mitt sinne Trots dilemmat med avståndet mellan oss blir det aldrig någon bromskloss Vi ringer varandra de närmsta åren på ett oförglömligt sätt och ens bekymmer försvinner lätt Martina, hoppas du hör oss nu En underbar människa var du Din genuina omtanke kommer jag aldrig glömma På mina födelsedagar kommer minnena strömma Jag hoppas och tror att din ande finns med oss än Du ska veta att jag fortfarande är din evigt trogna vän / Andreas

April 2006 Den 3 april kom jag hem sent till min lägenhet i Stockholm, jag satte på text-tvn. En av de fyra stora rubrikerna hade ordet Värnamo i sig så jag slog upp sidan o läste: en 24-åring från Värnamo har dött i en bilolycka. Jag tänkte lite på det även dagarna efter. Men när min kompis Jenny smsade mig o bad mig komma hem till henne efter jobbet så slog det inte mig överhuvudtaget att det kunde ha med det att göra. När hon öppnade sin dörr såg jag att hon grät, hon kramade mig och sa att Martina dött i en bilolycka. Jag kände mig först arg, jag frågade henne: vad säger du? Precis som om hon inte visste vad hon pratade om. Men jag såg i hennes ögon att det var sant. Martina var borta. Hon var borta. Hon var död. Jag gick hem till mig o ringde till Martinas mamma Britt. O jag förstod direkt att det var sant. Jag vet inte vad jag hade väntat mig men antagligen att hon skulle säga att det var ett stort missförstånd. Att bara komma till den verkligheten att sitta och ringa till några av våra vänner och tala om att Martina hade dött är helt overklig. Den går inte att beskriva. Sedan dess har inte någonting varit sig likt. Saknaden är enorm. Jag pratade med Martina dagen innan det hände. Hon ringde mig på eftermiddagen. Jag hade precis kommit hem från en skidsemester och stigit innanför dörren, skulle egentligen åkt iväg på en annan sak men av någon underlig anledning så kände jag att jag ville ta just det samtalet. Jag antar att det är ödet. Det sista hon sa var som alltid: Ta hand om dej. Sommaren 2006 tillbringade jag i Halmstad. Jag var mycket hos Martinas syster Ulrika på hennes läger där. Jag kände hur Martina fanns hos oss. Hon log. Ulrika och jag hade så kul. Det var en stor ära för mig att få vara med Ulrika. Martinas mamma Britt är den starkaste människan jag känner. Hon är helt fantastisk. Och hur ledsen hon än är så tänker hon alltid på andra. Precis som Martina. Jag beundrar henne för att hon orkar hålla ihop, att hon orkar ta steg framåt, att hon orkar se ljuset. Jag vet hur stolt Martina var över sin mamma och syster, och nu förstår jag vad hon menar, mer än nånsinn. Lisa
061215 Ett stort tack till Matinas klass på Östboskolan som idag har varit på graven och smyckat den så fint med Undersköteskebroschen. Det betyder enormt mycket, finns inga ord som kan beskriva vad jag känner. / Britt
2006 Tack Ann för alla fina kort och allt fint du gjort för mig. / Britt
Till minne av Martina Martina är borta, på skrivbordet ligger recensionen Så som i himmelen som blev Martina sista skolarbete. Det känns både overkligt och ofattbart att Martina är borta, men framför allt känns det tomt och kallt. Det pris som livet sätter på förmånen att knyta ett vänskapsband och att våga älska en medmänniska kan ibland vara så högt att det skulle kännas enklare att aldrig mötas. Ändå är det just dessa möten som skänker mening och rikedom, som får svart lysa i färg. Tänker vi på Martina och färger så älskade hon färger, främst färgen rosa. När en sådan elev som Martina flyttat från oss, är det svårt att acceptera. Det känns både grymt och orättvist. Den tomhet och sorg vi alla känner nu, den måste vi leva med. Men mitt i vår ledsnad, måste vi försöka vända vårt minne av Martina till att forma en tanke av glädje över att hon fanns i vårt liv en tid, över att vi fick ta del av den värme och omtanke som hon alltid hade till hands. En saknad så stor, det finns inga ord att uttrycka känslan som finn inombords. Varje möte, varje minne av Dig Martina kommer att för evigt skänka oss glädje. Det största minne jag har är att Du en omtänksam elev var. Du funderade varför jag hade sagt att Ni skulle ”växa som människor” under studietiden och jag tror eller rättare sagt vet, nu förstår Du varför! Jag hoppas att Du har det bra var Du än är, Jag vet att Din pappa har öppnat stora famnen och ”fått hem dottern”. Jag ville så gärna haft Dig kvar, precis som alla andra. Varför? Vi frågar, men får ej något svar. Det känns som om solen för alltid gått ner. Min och vår vän Martina finns ej mer. Du lämnade oss alldeles för tidigt. Det är så orättvist. Allt det som är Du, Martina finns så nära nu, som om döden för oss närmare livet. En gång ska vi fortsätta våra diskussioner om livet, var så säker. Sov gott, vi ses Din omvårdnadslärare Ingela Lunderg Sävsjö 2006-04-20
Februari 2007 Ett stort tack till alla på Kvantum. Tack för alla fina ord och besök. / Britt
Till minne av Martina Karlsson, Bor Saknaden är så stor, så stor att inga ord kan beskriva den. I morgon är det din 25-års dag. Aldrig någonsin kunde vi ens tänka tanken att du inte skulle vara här då. Jag kan fortfarande inte förstå att du är borta. Att du inte kommer svara i din telefon när vi ska ringa o gratulera dig. Vad du än gjorde, vem du än pratade med så berörde du alla med ditt hjärta. På ett sätt som ingen någonsin kommer kunna mäta sig med. Jag tänker på din mamma, din syster o alla omkring dig. Sorgen, saknaden. Den ständiga frågan Varför just du Martina? Din mamma som inte vet hur livet ska orka bära henne, men som försöker se framåt för att hon vet att du inte vill att hon ska vara ledsen. Din syster som har förlorat det finaste hon hade. Alla måste vi se framåt för det är precis så du hade velat att vi skulle göra. Du är den finaste ängeln som någonsin kommer finnas, du ser oss, du vill inte att vi ska vara ledsna. Jag önskar att det vore lättare att stänga av tårarna men det går inte Martina. En stor bit av våra hjärtan har försvunnit. Den allra finaste vännen som fanns finns inte kvar. Jag saknar dina samtal, jag saknar dina små presenter, dina gulliga sms, dina stora kramar men framför allt ditt härliga leende. Ditt sätt att alltid få oss glada. Att alltid bry dig om, även om du själv var ledsen. Ditt sätt att älska din familj på var fantastiskt. The stars are not wanted now, put out every one Pack up the moon and dismantle the sun Pour away the ocean and sweep up the wood For nothing now can ever come to any good. Sov gott Lisa (Stockholm)	Hej Lisa, Vill bara säga att det var skönt att träffa dig igår och prata, trots att vi inte sa så mycket egentligen. Vi får bära saknaden och frågan. Men vad Martinas mamma får gå genom, det är något som får mig att rysa. Jag kommer att ringa henne och hoppas att jag kan hjälpa henne att bära en droppe av det hav av sorg hon måste bära. Vi hörs kära Lisa - och du, du är en fin vän och det tyckte Martina också. Sincerely yours,   Oliver
Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Hur jag i text ska kunna få ner vad Martina betydde för mig. Inga ord räcker till. Det allra konstigaste är att någon som stod mig så nära, var någon jag aldrig träffat. Den 18 september 2004 fick jag ett inlägg i gästboken på min hemsida. Det var från en tjej som hette Martina. Hon hade en liten cavalier som hette Eddie. Vi började ganska snart maila varandra. Intressen för inredning och hundar var något vi delade. Ju mer vi lärde känna varandra hittade vi fler likheter. Jag minns så väl vårt första telefonsamtal. Det var som att vi alltid känt varandra. Allt kändes så självklart. Klockan hann bli sen innan vi lade på. Alltid kommer jag tänka på Martina när jag bakar tårta. För det var just det jag gjorde den kvällen vi pratade med varandra för allra första gången. Nästa dag var jag så glad och upprymd. Jag var tvungen att nypa mig i armen flera gånger. Tänk att jag har pratat med MARTINA! Martina skrev att hon betett sig som om hon vore nykär. Sväva på moln, var nog den bästa beskrivningen för hur vi båda kände. Sedan dess pratade vi i telefon med jämna mellanrum. Däremellan skickade vi förstås också en massa sms, mms och mail. Flera paket och kort med "vanliga" posten hann det också bli. Jag bodde i Norrbotten, ändå uppe i Luleå. Martina bodde nere i Värnamo i Småland, eller som vi skojade; bor i Bor. Vi ska träna agility i eftermiddag, ska inte du och Eddie följa med?, är ett exempel på en stående replik. I fantasin bodde vi nära varandra. Kunde shoppa ihop, träna hundar ihop eller bara ta en fika. Vem som skulle flytta vart? Jag skickade länkar till fina hus och lägenheter i Luleå åt Martina. Hon tipsade mig om var jag och hundarna kunde bo i Småland. Om vi kom ner till henne och Eddie kunde ju jag och Dumle börja träna med räddningshundarna i Värnamo dessutom! Martina ringde mig på eftermiddagen den 3:e April. Hon var nedstämd och snyftade först. Det var nog en blandning av "allt och inget" som gjorde att hon kände sig ledsen. Hon hade en jobbig tenta nästa dag. Hon var besviken på en vän. Och dessutom regnar det ute... Jag hade tänkt sms:a henne dagen därpå och önska lycka till på tentan. Det var klart hon skulle fixa den! Det blev inget sms. Hon hade aldrig skrivit någon tenta. Under förmiddagen fick jag istället ta emot det fruktansvärda beskedet. Martina är död! Bara fem timmar efter att vi lagt på luren hade hennes liv tagit slut. Hennes hjärta slutat slå. Nu har gått över sju månader sedan dess. Fortfarande kan jag inte förstå. Jag kan inte acceptera att jag aldrig mer får höra hennes röst. Det är så mycket som hänt. Så mycket vi har att prata om. Varför hör du inte av dig? Fyra dagar efter Martinas död skulle jag välja universitetsutbildning inför hösten. Helt plötsligt hittade jag en utbildning som jag inte visste fanns. På två ställen i landet hade jag behörighet för att söka. Båda alternativen låg i Småland. Jag ville inte dit. Jag ville inte vara i Småland utan Martina. Det var hon som var anledningen till att jag skulle komma ner! Men ju mer jag tänkte på utbildningen så kändes det så rätt. Sista dagen innan ansökningstiden gick ut, lade jag den utbildningen som mitt första ansökningsalternativ. Den 20 augusti blev vi Växjö-bor. Jag vet inte om det är slumpen eller ödet som avgör vad som ska hända. Hur livet ska bli. På något sätt tror jag att saker händer av en anledning, men jag vägrar tro att det finns någon som helst mening med att Martina aldrig fick uppleva sin 25-års dag. Att Britt skulle behöva förlora sin älskade dotter. Som vi alltid pratat om när jag och hundarna skulle komma till Småland. Nu bor vi här, men Martina är borta. Rocky & Dumle har äntligen träffat Eddie, och det fick hon aldrig se. Varannan vecka åker jag och Dumle till Värnamo och tränar med räddningshundarna där, på varje resa passerar vi Bor. Detta skulle varit vår lyckligaste tid, nu är det istället fyllt av sådan gränslös sorg och smärta. Något som kännetecknade Martina var hennes omtänksamhet. Efter att träffat hennes mamma förstår jag så väl var det kommer från. De fysiska minnena av henne är många i form av alla kort och presenter hon skickat. Minnena i mitt hjärta är oräkneliga. Varför skulle den allra finaste ängeln tas ifrån oss? /Pernilla